Snart läggdax! Åter igen har jag, sambon och grabbarna haft ett snack om eventuellt skolbyte. Vi får väl se hur det blir.

Maken meddelar att det går framåt med toaletten på nedervåningen. "Bara lite handknack kvar" säger han med myndig stämma. Ordet bara  brukar dock visa sig betyda motsatsen i slutet på dagen.

Imorgon börjar det om. Tillbaka till verkligheten.
Uppdrag ett är att klara av en arbetsdag utan att män i vita rockar ska komma och hämta mig.
Uppdrag två är att ringa Nickes fröken och ta ett snack med henne.
Uppdrag tre är att försöka nå min rara revisor Henrik och diskutera kassasystem. Han är bra mycket smartare än jag, så jag hoppas han har lite lugnande ord till mig.
Uppdrag fyra är att äta som jag ska, arbetsdagen till trots. Med lite tur hinner jag med mat vid två/tre-tiden.
Uppdrag fem är att hinna hem innan barn och make somnat så jag hinner krama dem.
!!Uppdrag mellan ettan och tvåan är att lämna tillbaka den maskin som Jonny har använt hela helgen till att knäcka sönder vårt fina golv på toan. Får inte glömma det!

Så, det är morgondagens plan det!
Jag tänker drömma om vår minisemester i natt. Förra sommaren drog jag och smågrabbarna till Kolmården. Kanske tar vi en tur i år igen, det var rätt kul faktiskt!

  
  

Sonen Nick kom hem i fredags och berättade att han fått en smula kvarsittning. Varför?
Jo, han hade ritat en så fin teckning (tyckte han) av sin fröken. Det gör ju inget i och för sig, problemet var bara det att hon på bilden hade en pil och en yxa genom huvudet. Mindre populärt. Jag förstår fröken.
MEN, det jag inte förstår är följande:
Nicke ägnade en kvart åt att bli utfrågad om sina hemförhållanden. Han berättade att han saknar Kitty och är lite ledsen för annat (som inte har med oss här hemma att göra) men fröken lät sig inte nöja med det.

Min första fråga som fröken i den situationen hade nog varit en fråga om skolklimatet och om han inte gillar sin fröken av någon anledning. Och det kan ju inte ha gått henne förbi att klassen är jäkligt stökig.
Mitt andra hade varit att ringa hem till berörd förälder (som tanten har lovat oss föräldrar att göra...) Men nej då. Kör på Gestapomajken!

Tyvärr tänker inte den här fröken så långt. Men vad kan man vänta sig när detta är en sån person som ryggar tillbaka när hon ser min karl (kan anta att det har med rakat huvud och halstatuering att göra?)
Hon ryggar även tillbaka när man ifrågasätter henne i en ack så liten fråga (tänker på föräldramötet för några veckor sedan som gav endast en rutten, bitter skörd av total ignorans...)
Men fröken löken, om du läser detta, lägg märke till följande:
-Min son har inte velat gå till skolan sen du började köra klassen. Varför får du gissa.
-Min man rakar av sig håret för att han är våldsamt krullig annars. Inte så kul att se ut så kanske om man inte gillar krull á la piprensare.
-Tatueringar -även om de sitter på halsen- betyder inte att man är farlig eller orsakar problem i hemförhållandena. Inte heller en tatuerande mamma är särskilt skadligt för den mentala hälsan kan jag meddela.
Oki?
                  
                     Min huliganunge ;)

Måhända fröken inte är helt åt skogen, men jag dömer henne inte som person. Jag ser till hennes handlingar..

Enligt många är sadelstol mycket bra att ha. Särskilt för oss som sitter på rumpan mest hela dagen när vi jobbar.
Problemet är - DYRT!!
Fasen, närmare tre lök för en liten stol. Ska fundera ett bra tag till på det köpet.
                                 

Jag utnyttjar lillens sovstund till att städa upp lite och sitta här och uggla. Det är skönt att ha en stund bara för sig själv! =) Jag har just skrubbat undan frukostfläckarna från bordet, Jonny har dammsugit, och hundarna och grabbarna är rastade och lugna. Aaaah, harmoni! Får se hur länge den varar, ha ha.

Grabbarna har på morgonen roat sig med att göra Lea fin:

Tur att hon är så snäll, våran goa Lea!
Själv är jag inte snygg alls idag. Söndag är min sminkfria dag, en rutin som jag kraftigt funderar på att avvika ifrån varje gång jag knatar förbi en spegel:

Kanske det har funnits piggare dagar i mitt lilla liv?!

Både jag och Jonny känner oss mörbultade idag. Jag efter en veckas jobb, Jonny efter en dags judotävlingar. Så idag får bli lugna dagen, ingen stress, inget springa runt och leka duktig, och massor med god mat till middag =)
Det blev inga vitlöksbröd med Tassilisås för mig i helgen, jag sparar det till nästa vecka istället. *suckar och dreglar*
Också har jag tänkt över detta med kassaregister som jag ondgjorde mig över igår (och hela veckan före det). Kan hända att det inte är så dumt ändå. Kan hända att det underlättar istället, bara man får ordning på allt? Hm... Tål att tänkas på. Man kan alltså lära gamla hundar att sitta fint, vem kunde tro det?

Lillen tyckte det var dags att gå upp tidigt idag. Inte kan man förspilla en sån vacker vårdag som denna?
Jag försökte med all möda att få ligga kvar till sju i sängen, men njetskij, icke då. Så:
Upp, äta liten frulle med liten kille, pyssla, leka, plocka.
Ner, väcka de större killarna vid halv nio, pyssla, greja, leka.

När jag kom in i Nickes rum blev jag så less hans nuvarande "databord" (inte värt namnet egentligen) så jag bytte ut det mot vårt riktiga gamla bord som är med stabilt än de kartonger han radat upp dyrgripen (=datorn) på tidigare.
Nu har han ett fint rum, ett lättstädat rum med ett riktigt databord. Inga kartonger i sikte, LOVELY! =)  Enda problemet var att jag fick skruva isär halva bordet för att få in det i hans rum (och få ut det ur det rum det stod i tidigare). Men what the hell, har man inget bättre för sig en söndag morgon så varför inte? 
Vi fixade det, och nu är jag stolt för den lilla bragden.
I och för sig är det väl inget märkvärdigt i jämförelse med makens projekt denna helg: Att bila upp vårt relativt nykaklade badrum... Kittys framfart har satt sina spår, och nu är vi (snarare maken) tvungen att slita upp allt golv på nedervåningen och lägga nytt igen. Kul helgnöje. Trots allt så saknar vi ändå kissen faktiskt, tro det eller ej.