Jag har varit med om bland det absolut värsta livet har gett mig så här långt:
Vi var tvugna att avliva en av våra katter i fredags. Och jag säger bara FY FAN!
Kanske ni tycker att "då kan hon inte ha varit med om så mycket" men där tar ni attans fel. Mitt liv har varit i sanning mycket brokigt på ett mindre positivt sätt, men detta tog priset.
Jag vill ge en stor kram till personalen på Hudiksvalls Smådjursklinik för ett otroligt rart bemötande. En sån situation kan aldrig göras bra, men de underlättade det hela betydligt genom att ge mig och Kitty tid att säga hej då i lugn och ro.
Alla var mycket förstående, och framför allt lugna och trevliga utan att vara för pjoskiga.
Nu har jag gråtit i två dagar, men det finns en hel del tårar kvar. Och ångest. Men måste man så måste man, det vet jag ju. Men visst har vi dragit på det längre än nödvändigt kanske. För jag ville verkligen inte åka med henne när dagen D kom.
Hade jag varit amerikan så hade jag sagt att "I've hit rock bottom". En jävligt vass botten, med tunga stenar knutna vid mina anklar vad det känns just nu.
För hon var inte bara en katt.