Come hell or highwater...
Jag vill inte sova, men behöver det så så mycket... Lång dag imorgon, och kroppen skriker vila...
Tänker på Kitty hela tiden. Vill drömma att hon är här igen, men ändå är jag rädd för att drömma. Det gör ont att vakna om hon kommer till mig i drömmen men inte finns där på kudden eller vid fötterna när jag vaknar!
Om två veckor hämtar vi hennes aska, och hon ska få vila i närheten av vårt vackra fågelreservat vad vi planerar just nu.
Men ändå, vi visste ju att den här dagen skulle komma, så lite förberedd trodde jag mig vara ändå. Och visst finns det de som har det betydligt värre, det förstår jag ju rent logiskt. Men just nu skiter jag i vilket. Jag väljer att sörja, och jag vet att om några månader mår vi bättre även om hon är saknad då som nu. Livet går ju vidare trots allt. Säger dom.
Jag försöker fokusera på det som är bra ändå:
-Lillen äter som en häst och sover som en nalle i ide, det är något att glädjas åt!
Vi bytte bort all ko-mjölk för en vecka sedan, och det verkar ha fungerat fint. Han är som en helt ny unge - glad, spallig och framför allt pigg. Jag ler när jag tänker på hur fort allt kan vända. Här har vi kämpat för att få honom att äta något alls i ett och ett halvt år, och så löste sig allt (vad det verkar) genom att utesluta lite mjölk. Oj oj oj, så dumt, uselt enkelt. Visst har vi tänkt i de banorna tidigare, men vi är inte direkt en "mjölkfamilj".
-Vibrosaunan kom till sist till  någon som pysslar om den och uppskattar den massor.
-Jag har ett ganska gott liv som jag får leva, med världens bästa ungar och en karl som är mer än toppen de flesta dagarna i veckan  ;)  Och huset har inte rasat helt ännu, bara lite.
-Jag har ett jobb att gå till som jag tycker om. Närmsta dagarna kanske jag inte hjular in där direkt, men det kommer nog det med framåt våren.
Kanske jag kan försöka sova ändå?

Idag är första dagen jag inte har gråtit  från uppvak till läggdax. Vi saknar Kitty allihop, men värst är det nog för grabbarna.
Jag själv är tokförkyld igen, och skakar i hela kroppen. Men det blir väl bättre snart hoppas jag. (Kan ju ha med sorgen att göra...)
Det är så svårt att sluta tänka på veterinärens sista ord "Nu är hennes lilla hjärta alldeles stilla" när hon lyssnade på henne efter insomnandet.
Det är sånt här som gör att man ångrar att man någonsin skaffar husdjur. Men livet är inte komplett utan dem heller...