...är världens bästa! Jag är ju en smula kräsen, så endast det bästa för mig ;)
Han är lite sur dock för att jag har skrivit allt jag gör om dagarna. Han vill att ni ska veta att han hjälper till hemma han med.

 Sanningsenligt skall sägas att han gör en hel del. *skrattar* Han kan också städa, laga mat, tvätta (ibland i alla fall), hämta på dagis, bada lillen, natta lillen, kakla, klinkra, måla, skjutsa till träning, skotta upp halva gården, städa bilen när hans slarviga fruga har skräpat ner den, skruva, såga och allt vad det nu är.
Sååå, nu vet ni.
Puss darling! ♥

Jonny the maaaan! (Till vänster om ni undrar...)

En fråga som jag har fått många gånger senaste veckorna är hur det går med grabbarnas far.  
Svaret är att inget har hänt där, absolut inget. Jag sparar som vanligt på de mindre positiva superlativen för att inte elda upp mig själv för mycket. Många har sagt mig att ordet hat är starkt och inte bör användas i fel sammanhang. Men tro mig, detta är ett av de sammanhangen då det ordet faktiskt passar sig.
Det är nu ett halvår sedan se sågs snart (runt den 5:e December), och de har pratat med honom i rundar slängar... ca 3 ggr. Och då är det grabbarna själva som har fått ringa. Ett spydigt mail har han förmått sig att skriva, men det var ju i januari det. Och det är redan avhandlat i tidigare inlägg, så jag ältar det inte igen.
Jag har inga sympatier för såna här människor, men tar gärna emot era tips om vad man kan göra när man har provat allt annat.
Det jävliga är att grabbarna nu har börjat acceptera att deras s.k far inte "finns" längre. Och det är inte med glatt sinne, så mycket kan jag avslöja. Plus att de närmar sig tonåren med jättekliv nu. Jobbigt läge med andra ord.
Ännu jävligare är att farmor och farfar (med tillhörande släkt) helt accepterar och godtar amöbans beteende. Vaddå? Konstigt? Nää... Här stoppar vi huvet i sanden och solar röven i glansen från pojkarnas tårar.
De visar inte pojkarna ens en gnutta stöd eller tröst, och låtsas som att det regnar när grabbarna försöker ta upp hur jobbigt det här faktiskt är.
Inte heller här tänker jag skriva ut vad jag egentligen tänker, men förvänta er inga vackra ord den dagen jag väljer att öppna munnen och rikta orden mot de människorna. Skäms på er! En död, stinkande hund har mer hyfs än ni!!
Så, nu vet ni varför jag inget skriver om saken, inget händer. Alls. Överhuvudtaget.

Flera har hörts av och undrar vad det är för ras på våra vovvar. Så här ligger det till.
Lea, den större av dem är en shottis (schäfer/rotweiler) med lite vorsteh i långt bak i ledet.
Maggan, den lilla ettriga, är en chihuahua/powderpuff/pudel.
Dock uppför sig båda som om det vore ombytta roller...

Vädret till trots så grillar vi.
Nick har tänt på grillen, jag gör massa olika sallader (som jag kommer att få äta till lunch en par veckor framöver, jag är en enda som äter grönt här hemma...) och Jonny tvättar älskarinnan Kawasaki. Max är nere och vilar efter dagens hårda pass med stenplattorna. Kean är ute och hjälper Jonny och kollar så tvätten blir riktigt genomförd.
Vi var nyss på dollar och hamstrade lite skålar och annat smått som man inte egentligen behöver. Nöjd med dagen lallar jag runt här hemma och pyntar och städar lite.
Jag älskar verkligen detta huset!! Är så glad att vi fick köpa det till sist, och nu kan jag aldrig tänka mig att bo någon annan stans. Kanske på varmare nejder då möjligtvis, men detta duger så länge! =)

Senaste dagarna har det hänt en del här hemma. Jonny och grabbarna har jobbat hårt och använt varendaste muskel i kroppen.
Igår hämtade vi ved (2 kubik), idag slet grabbarna upp plattorna på gården som snart ska fyllas med grus.

Suddig bild på Jonny med ett lass ved.


Max bär kubbar på löpande band.


Vår gård just nu. Snart är den täckt av singel och vackra blomkrukor. =)

Jo, jag är ännu nöjd med mitt hår. Kände att jag måste ta fram ytligheten i mig sedan förra inlägget ;)

         

Jag ska tydligen inte lämnas ifred allt för länge, för då kokar min hjärna över. Bevisat och klart, jag sitter ju här på bloggen och vimsar. ;)
Varje dag tänker jag på hur lätt vi dömer någon, och på våra förutfattade meningar (som ingen anser sig ha, men det är ren och skär lögn!), och på hur goda, rena människor vi anser oss vara.
Och inte är jag bättre själv inser jag. Suck! Jag som trodde att jag hade kommit en god bit på vägen mot det heliga, högsta tillståndet, men där sket jag en lök!!!

Varje dag möter jag massor av människor i olika situationer, både bra och mindre bra.
Situationer som du och jag aldrig kunde tänka oss själva att hamna i. För det gör bara människor som förtjänar det (när vi talar om mindre bra situationer), människor som sett till att hamna där de är. För är man bara snäll och godhjärtad så händer en inget. Men tänk er, det är faktiskt helt vanliga, goa människor, som du och jag, som nu sitter där med hela världens tistlar och taggar på sina axlar. Människor som innan (för att ta några exempel bara) sjukdom, chockartad död av närstående eller annat elände sagt samma som jag har:
"Tur att jag slipper, tur att jag aldrig kommer att hamna där, tur att jag ......"

Jo, tur ser du. Inget annat är det i alla fall. För rätt vad det är ropar gud fader upp ditt könummer. Och du som inte ens visste att du hade tagit en kölapp. Fortare än du kunnat ana så sitter du där i tistelhögen du med.
Inte så uppmuntrande att läsa kanske, men alla mynt har en andra sida. Det är också bevisat.

Tänk så här:
Hur många gånger har du trott att nu är det slut, nu ger jag upp, det här klarar jag aldrig?
Men några dagar, veckor eller månader senare har skeppet vänt och du inser att om det där hemska aldrig hade inträffat så hade du inte suttit på den goda sidan skutan som du nu faktiskt ändå gör.
Käckt va? Ödet går åt båda håll, och du är kapten. Ett och annat myteri får du vänta dig, men det gör dig bara mer erfaren och starkare.
En klok gumma sa till mig en gång att dina motgångar är dina bästa vänner. Jo, man tackar. Jag har alltså många vänner då. Vem kunde tro det? Då var jag faktiskt arg på henne. Men hon hade rätt, och har ännu rätt.
Inte en motgång har jag haft som jag inte glatt mig över. Ok, visserligen efteråt, när jag rest mig och sopat av skiten från kläderna, men ändå. Jag har tackat och varit glad att det hände.
Så, livet är nyckfullt och ingen är lovad en morgondag. Ta tillvara på allt!
Och döm för fanken ingen innan du gått en mil i deras nötta dojor va? ;)

              

Vi är hundvakt en vecka framöver till vår "gamla" hund Mio. Trodde han skulle pipa lite inatt men allt har gått bra faktiskt. Skönt!
Mios nuvarande matte med familj är på semester på Cypern, och vi avundas som vanligt lite. Gud vad skönt det hade varit att få glassa runt där lite! Men å andra sidan missar ju dom en del av vårt härliga majväder.

Nu på morgonen (eller kanske mer korrekt är att säga förmiddan/lunchen) har jag och grabbarna tagit en rejäl promenad med alla tre hundar i skogen. Riktigt mysigt!
Kean har provat att gå med först Mio, sen Lea i koppel och det gick så bra så. Det är som att de känner på sig att han är liten, och då går de hemskt fint och försiktigt med honom. Ser rätt kul ut när 12 kg lilleman går med 40 kg vovve i snöre, ha ha!

             

Jonny är iväg och crossar lite med Kjell. Jag sitter här och väntar på ett samtal från akuten vilken sekund som helst! ;P
Vad gäller motorer och fart så litar jag inte fullt på kära maken. Även om han är världens bästa så har han en förmåga att intala sig att han är odödlig vid vissa tillfällen...