Skrivande hade en helt perfekt morgon. Allt flöt på perfekt, stora barnen vaknade i god tid, alla hann äta frukost och ingen kom för sent till skola eller dagis. En långpromenad innan avlämning på dagis hann vi också med, till hundarnas stora lycka (promenad innan dagis betyder utgång x2 för dem, eftersom vi alltid går i skogen en sväng också).
Men sen... Som vanligt  påminner gud fader en om att det inte får vara för lugnt. Det gäller att hålla Fia alert ser ni!
Jag skulle köpa en ny dammsugare innan jobbet var det meningen. Självklart hittade jag inte min plånbok (inget ovanligt...) Jag åkte till jobbet och letade, jag letade i bilen, jag kollade all over, men nej. Då slår det mig att jag nog stoppat börsen i blöjväskan, så jag beger mig hem igen och där ligger den så riktigt så.
Iväg till Elon, fortfarande med god tidsmarginal, men upptäcker då att de inte öppnar förrän kl tio. Jaha, vad gör vi då då?
Bestämmer mig för att bilen behöver tvättas. Den ärr misstänkt lik ett terrängfordon, och dess färg går knappt att urskilja längre. Nöjd med mitt beslut åker jag till Snäckan/Shell och köper ett rejält tvättprogram.
Misären börjar med att jag istället för att skruva av antennen på biltaket lyckas halka och bryta den tvärt av - snäpp!
Ja ja, inget chockar mig nämnvärt längre. Lite sur är jag att jag inte kan lyssan ohejdat på Rix Morgon Zoo dock...
Jag kör sedan in bilen i tvätthallen och går för att knappa in startkoden till rejäla-tvätt-programmet. Småspringer tillbaka (som man alltid gör, ingen vill ju bli nerblött av en bilsvabb), sätter mig med en duns ner i bilsätet och stänger förardörren. Och vad ser jag just när maskinen drar igång?
Ett stycke Maggan (vår lilla mini-vovve). Hon sitter mycket vackert FRAMFÖR bilen och tittar glatt på mig. IIiiiiiIikkk!!!
Det är bara att kasta sig ut och försöka fånga den lilla rackaren som tycker matte är skitrolig som tar sig tid för denna lekstund just då. Så sätter hon sig efter en vild jakt rakt framför själva tvätt-grejen, på skenan där hela alltet rullar fram. Millimeter från hund-mos lyckas jag rycka tag i hennes nacke och snabbt in i bilen. Då stannar tvättomaten och det börjar blinka överallt. Tack och lov har maskinen känt av bildörren som stod på glänt och nöd-stannar. Jag hinner få ner adrenalinet något så när och går och startar proceduren igen. Denna gång med noga stängd dörr skall tilläggas.
När hela programmet är klart så är mitt huvud tillbaka igen och jag har slutat skaka hyfsat. Haggan Maggan ligger i mitt knä ûbernöjdast i stan. Känner att jag behöver den där skogspromenaden mer än hundarna nu, så dammsugaren får vänta till eftermiddan nåt tag.
Efter en stunds trädkramande är jag lugn och fin igen och vovvarna likaså.
Dags att åka till jobbet. Idag är en stor dag, jag får ju besök (hoppas jag) av tatuerare Susanne. Håll en tumme för mig/henne/oss!

(Ovan ser ni en bild på våra goa vovvar).

Härom natten satt jag och sjöng "imorgon e en annaaaan daaaag"  och skrev elaka grymma utblottande blogginlägg tills ögonen blödde ur sina hålor. Ska eländet aldrig ta slut ältade jag. Men allt skit varar inte för evigt ändå.
Och har ni sett på fan, bad days seems to be gone!
Idag har varit en sån där relativt jättebra dag, frånsett en sju jäkla värk i magen som visade sig vara begynnande magsår. Kan det ha med sista månaderna att göra möjligen, och kanske början på den här veckan till sist bara blev för mycket för ståltanten ändå?  MEN... Nu är det lugnt! Lozec  och Pro Viva är svaret på alla mina böner just nu!
Morgonen började med harmoni. Alla kom i tid till skola och dagis, Fia kom nästan i tid till jobbet (tack snälla kunden för att du orkade vänta på mig), och alla kunder har varit trevliga och snälla. Allt har rullat på så perfekt så jag nästan blir rädd. Resten av dagen fortsatte alltså med harmoni (vackert ord) den med.
Båda mina stora älsklingar har nu fått sina hett efterlängtade datorer och knackar för fullt på dem. Lustigt egentligen...
Jag har alltid haft ett ont getöga till de där jäkla burkarna, men har till sist fått ge med mig. All information man kan söka, alla roliga bilder man kan lagra och, för mina grabbars del: Blipville.se. Kul att höra dem skratta så gott, så jag tänker faktiskt låta dem gona sig riktigt på allt nytt och spännande i kväll.
För min egen del gäller andra sidor på lilla nätet. För visst är det bra att kunna snaska runt i andra människors privatliv helt ohämmat. Och tänk så mycket gosig info man kan slänga ut om andra i olika syften, och tänk vad andra kan hänga ut mig! L.O.V.E.L.Y!! Kul att man kan roa någon i alla fall. Den bjussar jag på! What comes around goes around heter det ju. Meeeen då kommer vi till en liten petitess i mitt liv som kallas för hämnd. Släng gärna ut mig offentligt, men kom för fan inte och sätt din feta häck i någon av mina studiostolar och le ditt falska leende sen. Eller jo förresten - gör det!! *moahahahahaaaa*
Jag har kommit till insikt i mitt liv. Detta är något som händer varje gång jag drabbas av någon form av kris, tumult, chock eller annat roligt. För vet ni vad?
Motgångarna du får är verkligen dina lärare. Om du låter dem lära dig något. Tänk på det en stund: När gick du dummare eller mindre vetande ur en fördjävlig situation? Trodde väl det. Även om läraren är sträng så ångrar man aldrig den vetskap man faktiskt ändå fick. Så, hädanefter ska jag inte utveckla magkatarr över sura tanter på affären, sönderstressande morgnar, bråkiga praktikanter, sluträkningar på elen, idiotiska påhopp, samt fel kort i plånboken (det med noll pengar på kontot så klart) när man står i kassan och har storhandlat på Coop med en bunt irriterade barn och noll mat i kylen hemma. Får se hur många timmar detta präktiga löfte håller innan jag har knäckt det på mitten många gånger om!
Som vanligt är jag mer än tacksam att ha lilla familjen. Jonny målar för fullt (medan jag lökar vid datorn med värmepåse på magen) och det blir så himla fint i huset! Det känns som att det mesta börjar falla på plats nu och jag hyser hopp om ett lugnt liv några år framöver. Tänker även på morfar idag, han skulle ha fyllt 81. Hoppas han har det bra där han är.

Max och Kean åker nalle (vovve om du frågar lillen) medan MagganHaggan funderar vad de gör egentligen.

Så lätt det kan vara att  misstolka.Har ni hört den här? När du ser en pojke sitta i ett äppelträd med ett moget äpple i handen, anta då att han klättrat upp för att sätta tillbaka det äpple han sett falla ner.
Bra va? =)

Nu till något allvarligt jag kommit att tänka på efter att ha haft ett ingående samtal med en av mina kunder i veckan.
Är du en av dem som inte har förutfattade meningar? Så, du har inga såna du heller, trodde väl det... Och inte håller du fast folk i den uppfattningen om vad de en gång var när de nu har förändrats till det bättre? Och du ger alla en ärlig chans va?
Jo du, det tror jag vad jag vill om! Varför? Det ska tant Sofie nu förklara:
Vi har alla någon vi säger "neeej, nu kommer hon/han" åt. Vi har alla någon vi inte låtsas se på affären för att slippa prata med dem.  Vi har alla någon vi absolut inte vill bjuda in men ändå känner oss tvugna att ta med på gästlistan. Vi har alla någon vi inte svarar i telefon för när de ringer, men som vi själva gärna ringer upp när ingen annan vill svara och vi behöver prata av oss lite. Vi har alla någon som vi pratar illa om så fort de gått ut ur rummet eller lämnat byggnaden. Och vi har alla någon som vi hittar på lite elakt skvaller om när vi har tråkigt och brist på samtalsämnen. När den du inte drar jämnt med får framgång hoppas du att de kommer snart att falla som Ikaros från sin himmel. Stämmer det?
Då vill jag att du ska tänka på detta:

Du     är     en      av      dem...       Jag med...

Har du tänkt på det den vägen någon gång? Mhm, nu kommer mina visa utlägg igen. Men det finns ju faktiskt en liiiten liiiiten möjlighet att du själv faktiskt är den dryge jäkeln som ingen vill vara i närheten av någonsin men ändå känner sig tvingad att umgås med.
DU kanske är den som ingen unnar något gott egentligen. Så tänk gärna på det ett tag.
Är du så godhjärtad som du tror? Låter du alla få en likadan chans oavsett vad du har hört om dem tidigare? Bjuder du in dem i ditt hem för att de faktiskt är intressanta människor som du bryr dig om och känner en samhörighet med? Kan du känna uppriktig lycka för andras skull istället för att vältra dig i deras olycka? Kan du säga något gott om den du kanske inte gillar när de lämnar ditt rum? Kan saker kanske uppfattas olika av olika individer?
OCH EN AV DE VIKTIGASTE TANKARNA: Kan du låta folk förändras utan att gnugga deras sår med salt?
Är ni en av de få som far runt med rena tankar så grattis till er! Ni andra- gå och rensa huvudet, för det ni tänker är miljöfarligare än alla utsläpp tillsammans. Moder Gud gav oss en hjärna för att tänka med, se till att göra det.
Lev med snälla tankar och gott hjärta.

... har jag glömt något? I så fall vad... Hm...
-Jag har ännu inte fått upp telefon till nya studion, vilket gör att jag inte fått upp betalterminal, portkod eller internet heller. Jag är sur! I denna tidsålder, ska det behöva dröja så in i h-ete?! Ännu surare är jag över att jag inte kan påverka det hela utan snällt måste sitta och vänta. Blurk!
-Nya studion har fått sitt noggrant genomtänkta godkännande från miljönämnden, alla grejer är relativt på plats och jag längtar efter att få "bona in" mig där nu. Men min kropp tycker jag ska vänta lite, envis jäkla inflammation i axeln vill helt enkelt inte försvinna vad jag än gör. Jag har varit duktig och inte jobbat på två veckor, jag har varit duktig och tränat och stretchat, och jag har duktigt passat mig för tunga, tokiga lyft. Varför ger det inte med sig??? 
Skulle inte tro att mina kunder vill ha mig stenad på diverse smärtstillande, så vad återstår nu då? Ni som har tips är varmt, varmt välkomna att lämna dem till mig - omgående tack!!!
-Väntrummet till kunder har nu bord, hylla och - viktigast av allt - KAFFEKOKARE!
-Båsen är fungerande, sterilrummet är fungerande (om man vet hur man ska göra, hrrrmm), och skrubbarna är fullproppade med skrammel. Good, all set then!
På måndag drar jag igång en våning upp, och sakta börjar jag förstå att denna skrubb till ministudio är ett minne blott. I snart 7 år har jag stretat på här inne, och visst kommer jag att sakna skrubben (eller hålet i väggen som god vän kallar det...) Meeeeen...
Äntligen ska jag och kunderna kunna vända oss om utan att något ramlar i golv bakom häcken på oss, äntligen slipper kunderna bli uttittade och ha den mindre härliga känslan av att hela skyltfönstret är fullt av folk som glor på dem, det ska bli såå sååååå skönt med lugn atmosfär att arbeta i =)
-Skyltar kommer upp om en par veckor, när de är färdigtryckta. Prickar av det med på to-do-listan.
-Söker fler gästisar, alltid kul med lite olika typer i studion att dela idéer och tankar med...


NYTT I STUDION FÖR I ÅR BLIR EN TÄVLING SOM INNEBÄR ATT MAN KAN VINNA SIN ÖNSKETATUERING.
Jo, det är sant. Helt gratis, helt okomplicerat. Det som krävs av dig som kund som vill vara med och tävla är en avgift på 50 kr, är 18 år fyllda, samt en motivering till varför just du ska vinna, och varför du valt just detta önskemotiv.
Alla pengar går OAVKORTAT till Barncancerfonden. Ni som varit med förr och donerat vet att det sitter diplom/intyg i studion som bevisar att slantarna landar där de skall och inte i mina redan väl fyllda byxfickor om någon nu behagar ha sådana tankar i sin ruttna hjärnstam.

 




  Mobiltelefoner från 0 kr.

...sitter på mitt arma huvud.
För att specificera: Jag är begåvad med en kalufs som är tjockare än tjockast. Korta, tuffa frisyrer är bara att glömma, om jag inte vill se ut som en Karl-Johansopp. Långt hår är helt ok däremot, och jag behöver sällan mössa. Alltid något.
Men, i morse... Suck och stön (på ett mindre erotiskt vis...) Håret stod på ända, snoren rinner ur näsan, jag hostar hysteriskt och lillen hänger i mina byxben så att brallorna till sist sitter nedanför min ändalykt.
Motståndet till trots tar jag mig in i badrummet och inser att det behövs major change and willpower idag. Så:
Jag blöter hela huvet i ett tappert försök att tämja vildhasseln där uppe, men icke. Det enda som händer är att jag får sprängande huvudvärk och lillens strumpor blir blöta och måste bytas (har vi några rena, och var hittar jag dem i denna flyttlass-röra, hm..?)
Efter en halvtimme ger jag upp och gör - just det - flätor. Inte vad jag drömde om att ha den morgonen när jag klev upp, men vad gör man? Med tanke på grovleken på barret så ser jag nu ut som Pippi Långstump... 
 Lillen kommer genast på det härliga med att hänga i dem (har alltid misstänkt honom för att vara ättling till Mowgli). Samma procedur som alltid sen, förutom att jag har feber. Lillen är extra snäll med mamman idag, och jag behöver bara jaga honom 12 minuter innan alla kläder är på och vi står utanför dörren.
Nu sitter jag på jobbet och äter soya-yoghurt, och faktiskt är den jättegod! Frukost hemma är det lite svårt med, så jag endera tar med eller köper något ätbart så att jag inte ska avrätta första kunden med mina skarpa nålar. Jag kan säga så mycket som att den gamla Risi-fruttireklamen stämmer ypperligt. Vi tatuerare jobbar inte särskilt bra (gör någon det?) utan mat i magen.
Inser nu att mitt inlägg igår var tämligen bittert och deprimerande, så jag kan idag säga att jag har tänkt över alla mina frågor jag hade igår och insett att jag måste göra en del förändringar. En del större förändringar.
Och kan ni tro! Igår kväll ringer en frilansande, studiolös tatuerar-tjej och vill komma upp med sin portfolio. Bara helt så där. Hon har mms:at lite bilder, och de ser riktigt bra ut. Hon är färdiglärd (vad jag förstod) och har egen station. Kunde hon ha ringt lägligare??? Gud vad glad jag är. Hon kommer på fredag, och jag hoppas och ber (så mycket som en icke-religiös kan) att hon ska vara äkta vara.
Igår kväll gjorde jag årets klart roligaste gadd (jag ber alla andra kunder om ursäkt, men den här idén är helt skruvad och skitkul). Snälla Ronja lät mig härja fritt på hennes filésida, och det gjorde jag. Resultat:


Nu ska jag ringa in min andra kund för dagen lite tidigare så jag faktiskt hinner med lunch. Och idag har jag matdosa med, herren vare prisad!! =)