...men den gamla klyshan "gå först en mil i hans skor" bör nog iakttagas med största försiktighet här innan du hinner längre i dina tankegångar...

Du har gjort det igen va? Grinat upp dig över den sura snipiga kassörskan som behagade spoliera din dag, eller svurit över den där som aldrig drar på munnen mer än nödvändigt (typ aldrig om man frågar dig). Eller kanske någon i din omgivning inte behagade dig idag heller,  kanske gjorde någon något som du inte samtyckte med... alls...
Varje dag träffar vi på situationer som vi, om vi är på rätt (läs fel) humör kan bringas ur fattningen av. Men - ATT SANNINGEN LIGGER I BETRAKTARENS ÖGA är bara delvis sant.
De flesta av oss har någon gång i vårt liv satt en nära (eller någon vi önskar vi vore nära med) på piedestal bara för att upptäcka att den människan faktiskt går på skithuset som alla andra han/hon med (för enkelhetens skull skriver jag bara han eller hon).
Eller tvärt om, du kanske ser en gammal klasskompis och väljer direkt att ignorera henne. För HON var minsann heeelt dum i huvet när ni gick i fyran! Vissa bättrar sig aldrig, hon är säkert lika puckad idag med. Bäst att inte chansa.
Men, så träder ditt föremål för evig och sann beundran in på scenen igen vid ett annat tillfälle och dina kvarvarande hjärnceller tar en rejäl semester dit solen alltid skiner.
Du har haft drömmar om hur det vore att få umgås med den personen, du har fantiserat om hans liv och vad som pågår runt honom, du tror att det den människan säger och tycker är helt rätt och absolut förnuftigt bara för att upptäcka att du har haft fel hela tiden.

Hon var inget annat än en tråkig hemmamamma som helst av allt bara bakar bullar och spelar monopol med barnen. Den skithäftiga, välklädda, populära tjejen är egentligen ganska ensam, och föredrar kanske att vara ensam framför att springa runt med glammig top på krogen med nyllet fullt av glittrigt smink varje lördag och haffa karlar. Men du som kunde ha svurit på att det var sån hon var...
Han är inte den glada pajasen du alltid trott, utan en man livrädd för att du ska se hans sanna jag. Se att hans inre är ett sårat barn som gråter varje gång folk skrattar åt clownen han har skapat. Och du som alltid har sett charmtrollet som aldrig är sur eller deppig.
Hon har inte alls ordning och reda hemma alltid och bryr sig faktiskt inte om du har det eller inte heller. Den gång du råkade komma dit när hemmet var toppstädat och skinande rent, det är allt. Och du som har rutit åt make och barn att för faan städa upp lite för att hon kommer och hem till er på en kopp kaffe om en timme.
Han har massor av fina prylar, men jävligt stora skulder som håller honom sömnlös nätterna igenom. Men det berättar han inte, han är ju rädd att de coola vännerna ska vika av och lämna honom ensam i sin jacuzzi med tillhörande vinkyl. Och du som alltid har varit så avundsjuk på att hans rika föräldrar som ger honom allt han pekar på.
Hon är inte deprimerad eller sur. Hon är bara osäker på vad du egentligen tycker om henne. Kanske anar hon att du inte vill ha henne där, utan hellre hade dukat fram ett fat mindre på kalaset. Och du som inte trodde att hon gillade dig utan bara kom till er för husfridens skull.
Han ogillar dig inte för att han alltid tackar nej till dina inbjudningar och aldrig ringer upp dig någon gång. Han skäms för att han en gång i tiden inte kunde uppfylla de krav som han trodde att du hade på honom. Han känner att han har sårat dina känslor och inte funnits där för dig. Och du som alltid har kallat honom kall och okänslig och hånat honom och gjort dig lustig bakom hans rygg för att han är så hemmad.

Lek med tanken att du inte är den ultimata människan. Huuuujeda mig, hemska tanke!!
För när du dömer människor (efter vad du tror) helt utan påverkan, vad är det egentligen du dömer?
Du dömer dem för att de inte är som du.
Det är den hemska sanningen. Ingen har lovat dig att alltid sätta dig i främsta rummet, särskilt inte främlingen på andra sidan kassan. Ingen har lovat att alltid tro det bästa om dig, för han eller hon dömer bara den där tjejen som ryter åt sina barn och lyfter ut dem ur affären i jackärmen. 
 
Men sedan finns det de som alltid tycks vilja hitta på elakheter om dig, eller inte har greppat hur mycket du ser upp till och älskar dem egentligen, och alltid tycks tro att du agerar på ren ondska och egoism, och det är bara för jävligt. Icke desto mindre är det sant. För ibland är det bara så.
Du kan köpa vilka presenter du vill, du kan le, bry dig om och oroa dig för, men ingen ser det du gör som en snäll gest utan dömer direkt ut dig för att du fjäskar och är falsk. Du kan inte säga snälla saker, du kan inte ge en kram, du kan inte göra dig extra fin framför spegeln en dag utan att du är ute efter att flirta med någon.
Likväl finns det de männsikor som förlåter dig allt, bara för att de ännu inte har sett att du bara är en vanlig människa. Eller också för att du är just en vanlig liten människa.
Så, kontentan av detta bistra tänkande är att:
För faan, ge surkärringen på ICA en chans. Förlåt de som trampat dig på tossorna, och tänk efter om det verkligen kan vara så att du faktiskt kan tycka om någon för att de INTE är som du. Prova en par dagar så får du se.
För att vara extra töntig citerar jag en text jag ofta har i huvudet:
"Har du inte levt mitt liv så vet du ingenting. Se mig bara där jag står och önska inget mer:"
Du kan tro allt du vill om någon, men syna dig själv i sömmarna. Är det du tror och bygger delar av ditt liv på verkligen sant? Eller är det en illusion på gott och ont?