Har bakat matbröd på eftermiddan. Sånt där nyttigt med rågsikt och kummin i. Gott blev det! Men vad annat fanns att vänta när minibagarn Kean hjälpte till?! =)

Jonny håller just på att kapa till den nya uteplatsen, och det ser ut att gå bra. Inga fingrar fattas på hans händer, virren är nästan orörd i glaset och han är inte arg ännu. Ser ut att bli en bra kväll det här.

Far och hans Maria var här tidigare i eftermiddags, och det är alltid lika efterlängtat. =) Tack för fikat och titten!

Nu sitter jag i sängen och läppjar på en härligt rökig sak.
Nix, inte en cigg, utan en sån där rökig som är gulbrun, åldrad och lagrad i många år och som man dricker! =) Det är ju lördag kväll och nästan sommar. Ah!

Nu har jag haft jobbmobilen av i nästan en vecka. Ett smärre mirakel för en sån som jag.
Idag knäppte jag på den en sväng för att kolla läget. 18 sms, och 26 missade samtal. Inte så illa som jag trodde då. Vad värre är att när jag kollar närmare på sms:en så ser man att merparten av dem är skickade söndag, sena vardagkvällar, osv.
Har folk inget bättre för sig än att leta upp mitt nummer på eniro (som en par av dem skrev) för att jag inte svarar på studion kl halv tolv en onsdag kväll?!
Skärpning gott folk!

Idag har jag städat av huset. Inte för att jag har noll ork i världen, men när fanken byggde vi ut?
Min puls för tillfället säger mig att vi troligen har 800 kvm kåk, hm... Hur förankrat det är i verkligheten vet det tusan, men om inte annat har min (utom all tvivel) apdåliga kondition fått sig en käftsmäll. =)
Annat var det med vår harmoniska regnpromenad tidigare idag. Då var minsann pulsen som den skulle, fast jag fick bära Kean mer än halva vägen. Mindre städ och mer promenader i det gröna blir alltså kontentan.

...kan vara hur kul som helst, regnkläder eller ej. =)
Vi hade egentligen planerat att baka en massa bröd idag, men vi fick för oss att gå ut i skogen en sväng i stället. Lite lätt duggregn får man allt tåla!


Nick hjälper Kean över ett mindre farthinder.


Max med dagens första fynd - en vacker dagslända.


Nick värmer Maggan.


Koll av framtida grillställe.


Liljekonvaljer! Det går inte att låta bli att lukta på dem!


Oländig terräng vid fågelreservatet.


Nick och snigeln kollar in varandra.


Lea älskar regn - och att få hoppa runt i högt gräs. En vinnande kombo idag alltså.

Imorse vaknade jag och upptäckte att min högra arm inte hänger med som den ska. Ont som fan från skuldran till armbågen gör det med. Och så tappar jag och har omkull grejer.
Jaha, ännu en par samtal till farbror doktorn. De misstänkte inflammation - igen. Jag ska ta det lugnt och knapra såna där roliga tabletter som får magen att (ursäkta språket) kuka ur totalt. Men jag sköter ju om mig! Och jag har varit ledig från jobb nu en hel vecka!
Veckan som var fick jag svar på att allehanda blodprover han/de tog var normala, så jag hann ju vara glad en liten stund i alla fall.
Nu sitter jag här och muttrar och fnyser över att den där s.k Gud har försett mig med en värkande skuldra och en mindre brukbar arm. Ska han aldrig ge sig?!!
Jag har stretchat, legat på spikmatta, ätit värktabletter tills de kommer ut ur mina öron men njetskij. Armjäkel!!!

Lilla Maggans ben (och hela Maggan förstås) mår bara bra nu. Däremot har vi kommit fram till en sak:
Dietfoder för hundar kallas just "diet" för att de vägrar äta det. Så ni vet då.
Vi gör allt vad vi kan för att hon inte ska få i sig något onyttigt. Kan låta enkelt, men vi har även en mycket djurvänlig 2-åring här hemma, och han förser den stackars svältande Maggan med all mat hon tycker att hon behöver.
Även Heinz delar snällt med sig av käk till henne. Når hon inte själv så puttar han ner en liten ranson till henne på golvet helt sonika. Snäll kille!
Lea är för dagen mycket lycklig. Hon har nämligen hittat en lekkamrat (och presumtiv pojkvän om hon får bestämma själv). Han heter inget mindre än Medusa, och är en ståtlig kille på ca 60 kg. Jo du, nu kommer matte allt att sitta på lur med hagelbössa så att inte pojkvännen kan komma allt för nära min lilla plutta!



Maggan med nya fovvokudden. =)


Vår Lea. Mattes baby.

Ja, nu ligger man inte bra till. Alls. Inget hjälper.
Jag tvingade på mina tre frön kavaj idag, och nu gillar de mig inte särskilt mycket. Vi ägnade nästan två timmar åt att tjafsa om kläder i morse. Tjafs är mycket ovanligt här hemma, tjafs om kläder ännu ovanligare. Men just idag fick inte grabbarna ha på sig sina älskade slitna mysbyxor, hur de än gormade och skrek. Jag sträckte mig till att de fick ha jeans om de tog på kavaj. Och så blev det.
Max grät i rena ilskan i en dryg halvitmme. Nick surade bara så där lagom. Det var bara Kean som tyckte att han var jättefin. Jag gjorde mitt bästa för att intala dem att de var jättesnygga. Förgäves. Helt förgäves. Iväg till examen i alla fall till sist.
Men sen när de väl kom till skolan, ja vad ser mamman då?
Inga andra barn är finklädda i princip. Pinsamt för mina gossar, pinsamt för mig. Till råga på allt så påpekar så klart deras klasskompisar hela vår lilla maskerad.
Jag blir lite förvånad, helt ärligt. Brukar man inte klä upp sig till examen nu mera? Inte ens ungarnas föräldrar hade annat än "vanliga" hemmakläder. Hm... Bakläxa till mig, jag är uppenbarligen off på modet.
Här är i alla fall lite bilder:


Fröken Vivanne. Alltid lika söt. =)


Nick försöker gömma sig bakom alla andra. Men det hjälper inte. Har man paparazzi i blodet så...


Max klämmer lite på fanan som han snart ska bära till kyrkan. Tung konstaterar han!


Två gossar på dessa kort har kavaj. Gissa vilka?




Två gossar utan kavaj på väg mot examensfika på Sjölins (where else??)


Kean har Cacharel-kavaj. Här väntar vi på kaka och Festis.


Trött pappa fyller på några doser socker och en halv dos kaffe innan han ska tillbaka till jobbet.

Ikväll har vi haft gråt och ilska på schemat igen.
Imorgon är det examen, och Max är utsedd till fanbärare, något som han är mycket stolt över. Men också ledsen,
Den stora sorgen ligger i att pappa inte har hört av sig på över drygt fyra månader, trots pojkarnas försök att nå honom. Max är så ledsen så han vrider sig själv ut och in, Nick är mest arg och svär över det hela.
Nu är det sju månader sedan de såg pappa över huvud taget. Sina nya bröder har de bara en enda gång (Max två, då han var med farmor och farfar till Norge). Inte så mycket som ett kort eller ett brev, inget.
Jag  kan bara säga att det är synd, jävligt synd, att den dumme fan inte tar tillvara på den tid han kunde ha haft med grabbarna. Ett telefonsamtal kostar kanske en slant, men har man råd att låta frugan plastikoperera sig, ja då kan man faktiskt kosta på fem minuter på telefon med sina barn.
Som vanligt reagerar inte en käft på det här, trots att vi har försökt. Så, man kan bara konstatera att mot dumhet finns inget bot, hur mycket läkarvetenskapen än har gått framåt. Too bad!